När någon säger något negativt till mig som jag inte kan påverka, det är då jag mår som sämst.
Utsidan, I don't give a fuck. Tycker någon jag är ful så kan jag alltid sminka mig lite mer, eller fixa en operation för att dölja fel. Men har det med känslor att göra, när någon känner att allt inte stämmer fast jag känner att det knappt kan bli bättre så går jag under...
"Vi är ju väldigt olika", det är ingen negativ fras alls.. Kanske till och med bra skulle nog många säga...
Men när det kommer efter över två år och från den man älskar mest på jorden så gör det ont. Det blev som ett stort slag i magen och jag ville bara sluta andas, sluta vara bara för en stund tills smärtan går över.
Det känns som att jag behöver kontrollen för att orka leva, och man kan aldrig kontrollera hur någon annan känner.

Om det var ord som kom ut i all hast, eller ett vältänkt ordval, det kommer jag nog aldrig få reda på. Hur jag än ligger och vrider och vänder mig så kommer jag nog aldrig få veta hela sanningen.

Jag är så lycklig med "R", jag har aldrig varit såhär kär. Men ibland gör kärleken ont..
Det känns som att jag varje dag rustar upp mig för det värsta, att jag förbereder mig mentalt på det ofattbara.
Men man blir aldrig redo, för hjärtat ger svar på vad det känner just för stunden...

Jag vill inget annat än att leva hela mitt liv med "R". Han är the one and only.
Att ibland känna sig osynlig gör fruktansvärt ont, för han är hela världen för mig.
Det kvittar om vi står i en full folkmassa, jag ser bara honom där. Som om hela världen står stilla runt omkring oss.
Han är min, och jag är förevigt hans.