Dagarna bara springer förbi, jag gör inte ett piss. Bara ligger i sängen och tycker synd om mig själv.
Jag har aldrig varit såhär arg/ledsen/besviken någonsin och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna se dom i ögonen igen,
om jag någonsin kommer kunna ge ens ett falskt leende. För som det känns nu så finns dom inte, jävligt tråkigt men sant.
För mig är det ofattbart att man som vuxen kan prioritera så. Helt utanför ramarna.

Men jag reser mig igen
För den här gången har jag lärt mig att aldrig hjälpa någon annan än mig själv.
Jag ska ALDRIG göra något härdanefter som inte gynnar mig.