Känner mig kluven, ganska tom. 
Känns som att vilket beslut jag än tar så gör det ingen skillnad.
Fortfarande ensam, fortfarande olycklig.
Vad mer kan jag göra än allt jag redan gjort?
Det hjälper ju inte att slita röven av sig, att kämpa så mycket in i det sista trots att hjärtat värker varje kväll.
Det hjälper inte att be till Gud om råd varje kväll, för valet är mitt och ingen kan ta det åt mig.

Jag vet att jag kommer vara barnlös & djurlös hela livet, för jag är för feg för att säga ifrån, jag är för feg för att sätta ner foten och visa att jag menar allvar. För jag är rädd för att bli lämnad igen.<

Känns som att jag är inne i ett svart hål, jag ser ingen väg åt något håll.. Jag ser bara svart, mörker, jag ser ingen framtid...

Det beror inte på någon annan än mig själv, för jag kan vara lycklig om jag bara tillåter mig själv att vara det.
Jag måste bara ändra på dåliga vanor och börja stå upp för mig själv, men hur lätt är det när man är livrädd för att vara ensam...

Verkar som att det inte är någon speciell förlust att förlora mig...

 

Jag har redan förlåtit så mycket, men krossar du mig och mina drömmar så förlåter jag dig aldrig.