När jag ser dig, ser jag svart.
Jag vill inte döda dig, jag önskar dig inget ont, jag vill bara att du ska försvinna..
Att du inte fanns, aldrig blev född? Eller bodde någon annanstans så jag slapp se dig.
Det är inte det att jag hatar dig. Jag hatar sättet som han ser på dig, sättet hans mun rör sig när han säger ditt namn.
Sättet du ser ut på, som om du kunde sätta hela världen i gungning om du vill.

Jag hatar dig för att jag är avundssjuk på dig, inget annat.
Jag vill ha ditt hår, dina kläder, dina vänner, ditt leende...
Jag vill ha samma åtrå, samma blickar.

Jag är avundssjuk, en mänsklig faktor som jag vågar stå för.
Jag tål inte det faktum att när du är i närheten så känner jag mig liten.
Mitt självförtroende kanske var på topp, men genast när jag ser dig så känner jag bah "Varför tog jag den här tröjjan idag?" eller "fan jag skulle plattat håret"..

Det värsta är inte den självkänslan som tonar bort bit för bit när jag innuti brinner av ilska och avund.
Det värsta är att jag ser att han kollar på henne precis som han brukade kolla på mig förr...