Jag kollar tillbaka och kan inte för mitt liv förstå hur jag kunde vara så stark. Att jag ens orkade kämpa när motgång efter motgång kom.

Kollade igenom min gamla blogg, mina gamla kommentarer och minns hur jag bara ryckte på axlarna när de värsta jävla påhoppen kom. Då menar jag verkligen "dö din jävla hora" kommentarer...
Alltså hur sjukt är inte det? Människor som jag umgåtts med, har bokstavligt talat suttit och skrivit sådana saker till mig i ett kommentarsfält och klickat på skicka.. och jag ryckte på axlarna, det rörde mig inte ryggen...

Idag är jag känsligare, för jag har lärt mig att känna. 
Jag kanske inte var känslokall innan, men jag tog inte åt mig dom jobbiga känslorna på samma sätt.
Hade jag fått en sån kommentar idag så vet jag med all sannorlikhet att jag hade krypit ner under täcket och mått ganska dåligt.

Anledningen tror jag är att jag då visste att jag utstrålade hat, jag ville att folk skulle lägga märke till mig.
Varsesig det var på posetiva eller negativa plan.
Jag sårade väldigt många då också, så jag kanske fick skylla mig själv?

Den jag är idag kan tycka att hur mycket man än hatar en person så skriver man inte sånt,
den jag är idag har mognat otroligt mycket.

Jag har en helt annan självbild idag,  för jag har genom dessa åren plockat på mig så mycket erfarenhet..