Det värsta jag vet är falska förhoppningar,
Önskan och drömmar om att allt i framtiden kommer att ordna sig.
Jag har gett upp i princip allt, min lägenhet, närheten till min familj och mina vänner...
Allt för att få en bra framtid tillsammans med "han".

Ibland undrar jag hur mycket vi hade pratat överhuvudtaget om jag inte hade haft pengar på min mobil.. Troligtvis ingenting. Det är alltid jag som tar initiativ, det är alltid jag som fixar..
Undra om "han" vet hur jobbigt det är att bära hela lasset själv? Probably not.

"Han" glömde sin mobil här i måndags, sen dess har vi hörts av i kanske sammanlagt 2 minuter.. och det är JAG som ringt/bett han ringa...

Kanske ska sluta ringa "han", kanske inte..

Vet inte, men det känns som att det inte går mer framåt än såhär.. Vi står bara still och trampar varandra på fötterna.

Kanske är det inte menat, kanske är det..

Det enda jag vet är att jag mår dåligt när "han" beter sig så. Och jag har fått en massa saker att fundera på.
Sånt här gör mig så lessen :/