Min mamma heter Yvonne och är född september -71
Alltså var hon endast 19 år när hon födde mig.
Jag har inte haft min biologiska pappa närvarande under något av mina 20 år men ändå haft världens bästa uppväxt. Trots alla gånger vi flyttade kände jag mig aldrig rädd eller osäker och min mamma som inte hade väntat sig att klämma ut en unge gjorde verkligen allt för mig, jag var hennes lilla prinsessa (och idag är jag hennes stora prinsessa). Än idag är hon en hönsmamma, en fyrbarns-hönsmamma! Hör jag inte av mig på ett par dagar så får jag ett "ajjabajja jag blir orolig!" Haha, hon är för go. Min mamma har jobbat inom serviceyrket innan men blev för ett par år sen sjukpensionär då hennes höft inte längre orkade, hon har haft stora svårigheter med sin höft och det gör ont i mitt hjärta att se henne lida så, trots sitt handikapp så är hon uppe med tuppen för att sköta sysslorna som hon egentligen inte får! Jag älskar min mamma, hon är den starkaste jag vet!

Min pappa heter Martin (inte biologiska) och han är född i december -74.
Han var alltså 18 år när han blev tillsammans med mamma, och blev "extrapappa" åt en ettåring (mig).
Men det klarade han galant, bättre än min biologiska pappa som la benen på ryggen och stack. Han var 26 år och var den som lämnade en ettåring.. Nog om han..
Min pappa har funnits där sen jag var ett år. Han har hjälpt mig igenom massa tuffa perioder. Han har aldrig sett sig själv som något annat än min pappa vilket känns skönt. Därför bytte jag år 2000 efternamn när dom gifte sig till Wagner. Jag skulle inte kunna tänka mig kalla honom för Martin, det känns skumt. Det är pappa som gäller.
Han är det typiske försörjaren i en svensk arbetarfamilj. Åker till jobbet tidigt och kommer hem sent på eftermiddagen. Han har även bidragit med tre underbara småsyskon till mig :)
Han är ingen typisk "hönspappa" som sitter uppe och väntar och skäller om man är sen, han tror på "du lär dig av dina misstag" och detta uppskattade jag mycket samt lärde mig av :) Jag älskar min pappa!